"Att spegla elden"...
Länge sedan jag skrev här i min blogg. Har inte varit några bra veckor och känts som att så mycket i min text skulle handla om negativa tankar och känslor...
Som bilden här ovan, min innerullator där fikabrickan står, min bok jag läser, korsorden, läsglasögonen...
Det är banne mig inte en cool känsla jag får när jag 42 år gammal drar mig runt här hemma med en rullator!
Står där i köket och planerar vad jag ska ha med mig till fåtöljen när jag exempelvis ska se något på tv, lastar min rullator med det jag för stunden ska ha. Smärtan river och sliter i märgen och muskulaturen, då tar det enormt med energi att ens göra det lilla, som att resa sig upp för att hämta det man glömt!
I påskas blev jag sämre i benen, och jag beslöt mig då för att svälja fåfängan och testa att ibland ta innerullatorn till hjälp.
Att gå med den ger mig ett skönt stöd och ballans! Känner mig dock kluven till att använda hjälpmedel, eftersom man ju också tappar egen motor när man avlastas. Antar att man i den här världen av funktionshinder och hjälpmedel får lära sig kompromissa, att det ena inte behöver utesluta det andra, och att hjälpmedel förhoppningsvis inte kommer bli något beständigt.
Så får jag nog tänka för annars orkar jag inte framåt!
Min underbara familj, källan att hämta kraft!
I fredags gick vi tillsammans till skogen alldeles här brevid. Hade med oss rikligt med mat och fika, för att njuta av naturen och våren.
Felix och Tony ordnade med kokt kaffe över stormköket medans Rasmus gjorde i ordning elden.
"Spegla elden"...
Rasmus lärde oss att man genom att spegla elden får värmen mot sig.
Så klokt, inte bara då man fryser ute i vildmarken utan i de orden får man också med sig eftertankar som ger en hel del...
Rasmus, Felix och Tony gjorde upp elden och Meja stod på vakt och tyckte nog att det tog alldeles för lång tid innan det serverades korv!
Den här bilden är väl härlig, den vittnar om hur gott vi hade det där vi satt i vårsolen. Det gjorde inget att det blåste, var nästan en förhöjning av mysfaktorn att dra jackan tätare om sig och mumsa grillad korv och dricka gott kokkaffe!
Hur trevligt och mysigt vi än hade det tillsammans så kraschade jag ordentligt när vi kom hem. Benen var tömda på kraft och stumnade till i mer värk, energinivån dök ner mot noll. Jag bara satt på köksstolen och tårarna rann och rann...
Tog beslutet om att avboka helgens bjudningar vi skulle på. Ger mig själv en eloge för att jag lyssnade in mig själv!
Hela helgen har jag legat i sängen vilat och sovit, endast varit uppe korta stunder. Efter en stund uppesittande har kroppen sagt ifrån och jag har fått återgått till sängläge. För er som känner mig så vet ni vilken rastlös person jag är, hur jag gärna har projekt och pyssel att göra, så att få underkasta mig vila gör mig mycket frustrerad. Trodde att jag prutat klart på detta, att det var nog på alla STOPP i min väg...
Förbannade kropp som sviker mig, ger mig smärta och tar ifrån mig funktionena att röra mig som jag vill!
Jag begär ju ingen lyx, allt jag önskar är att kunna promenera, gå i skogen tillsammans med Tony och vår hund Meja. Promenera och känna hur det sträcker skönt i benen och rumpan av att kroppen får jobba i terrängen. Alla underbara vardagspromenader vi gått Tony, Meja och jag... Alla spontana samtal som vi haft där vi gått vägen fram... Sådana samtal kommer inte då man sitter /ligger hemma mindre rörlig. Man tappar enormt mycket då man drabbas av sjukdom och funktionshinder, får möta långt mycket mer än vad man kunnat ana!
Jag funderar över min prognos, hur min normalstatus ska komma att vara?!
Det har nu gått 8 månader med detta "vad det nu är som flyttat in i min kropp", aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle pågå så här länge!
Utan att vara sjukvårdskunnig så anar jag att ju längre tid som går utan förbättring ju sämre prognos om att jag ska få tillbaka förmågan i mina ben... Fy!
Felix och jag.
Jag avslutar detta blogginlägg med att säga TACK till min familj, för att ni finns och för allt ni ger genom att ni är precis de ni är, ni ger mig kraft bara genom att ni finns! 💜
Hoppas mina rader här inte är alltför negativa och självömkande, det är inte min avsikt vara negativ.
Jag skriver öppet om hur det är att vara sjuk, att ha en kropp som vägrar fungera normalt. Skriver om de tunga stunderna då jag utmattad druttit på rumpan rätt ner i pärkällaren, skriver också om de positiva stunderna som finns där mitt i motgångar och tårar.
Ny dag i morgon! 💟
/ E
