Mellan förtvivlan och hopp...
Det kom ett brev och samtidigt som jag känner igen vart det kommer från så hugger det till i magen!
Alltid viktig information i dessa brev, det är numera något jag erfarit.
Just detta brevet kom för ca tre veckor sedan, det var min neurolog som skrev om resultatet av den senaste magnetkameraundersökningen (MR) av nackryggen. Man kunde inte se några nya fynd på MR. Skönt!
Då blev ju min fråga den att hur gå vidare, och hur går min neurologs tankar?
Jag har blivit sämre i både värken och stumheten i benen. Om eftermiddagarna och kvällarna så är det besvärligt för att ibland vara mycket besvärligt att gå.
Muskelkramper, värk och stumhet från ljumskarna och ut över låren vilket ger en oförmåga att gå, samt att jag blir muskelsvag. Då blir det små steg i sakta takt för att få ihop det så jag kommer mig framåt.
Obehagliga, störande myskelryckningar i vila, är några av symptomen som tar av min energi...
Är ju inte klokt hur man flyttar fram gränser allt eftersom för att slutligen vänja sig vid "det nya livet" ! 😕
Jag funderar en hel del på hur min närmsta framtid kommer vara, våren och sommaren. Funderar såklart också på min framtid i stort, ska jag komma att bli funktionshindrad för alltid, och i vilken grad?! Rullstol vid behov?!
Som det nu är så klarar jag inte av att gå långt och när jag går måste det vara stressfritt för om jag skyndar mig låser sig benen och det blir helgalet!
Att cykla klarar jag inte heller av att göra... Och är det något vi verkligen njutit av om somrarna så är det att packa med oss matsäck och cykla runt på utflykter! Det är en enorm sorg om jag ska förlora även den förmågan! Vill inte tänka på det känner jag, det räcker med det som är att hantera i nuet!
Idag i posten så kom ännu ett brev med loggan Landstinget Västernorrland tryckt på framsidan. Det var en kallelse om att min neurolog vill träffa mig.
Hugger i min mage! Känslor av hopp om att han äntligen ska ha en lösning på vad som drabbat min kropp. Sedan kommer känslor av väntan, tålamod, förtvivlan, desperation...hopp.
Allt går känslorna runt på om och om igen!
Ännu en medicin mot nervsmärtor ska nu också läggas till mina nuvarande mediciner.
Får hoppas biverkningarna inte blir lika jobbiga som en av mina nuvarande mediciner var i starten!
Jag gör allt min doktor säger att jag ska göra, ror liksom med båda årorna... 😮
Men uppriktigt sagt funderar jag mycket på om vart allt detta ska ta vägen med mig!
Det är nu i 8 månader som "vad det nu är som flyttat in i min kropp" härjat med mig, plågat och förstört inte bara mig utan även min familj är berörd... Känns så segt och ledsamt skriva om min "resa"...
Jag hade väl då i september i fjol aldrig kunnat tro att det skulle bli så här, att jag skulle komma att tappa min förmåga att gå och röra på mig, smärtorna både i kroppen och själen, alla tårar som runnit, allt vi valt bort... Fy det gör ont!
Idag har jag ändå haft en mentalt bra dag. Var på ett mycket givande samtal hos psykologen. Är oerhört tacksam över vad de samtalen ger mig!
Med tanke på hur mentalt tung gårdagen var, så tar jag till mig allt gott som kom till mig idag. Tacksam! ☺
När jag i eftermiddag var klar på sjukhuset så blev jag hämtad av kära goa vännen Eva, och jag bjöds dessutom på en jättegod middag hemma hos familjen Wiklander. Vi har så otroligt fina vänner jag och Tony! ☺
Resten av kvällen har jag tillsammans med Meja suttit framför tv:n och bara slöat. Och nu väntar vi hem Tony som över dagen varit i Stockholm på fackligt arbete.
Dagen är till enda, kryper in i min sköna morgonrock, läser min bok och ser fram emot att höra Tony berätta om sin dag! ☺
Tack för att du läst mina rader, önskar dig en riktigt god natts sömn! 💟
/ E
m
