En stund på kammaren...
Önskar jag hade tårar som rann, men minns också hur det var då i november och december då tårarna rann mest hela tiden. Det var en tillvaro som inte var enkel, så borde kanske inte önska att tårar skulle rinna...
Känner mig så statisk på något vis, hela tiden som om jag inte kan få fatt i mina känslor mitt innersta. Värken har gått upp och ner i intensitet. Den river och sliter då den är som mest intensiv, och de stunderna tror jag för en kort stund att jag ska tappa förståndet, men märker att jag klarar ju av en bit till av detta "vad det nu är för något som flyttat in i min kropp"... Blir lika förvånad varje gång som jag upplever denna korta stund av gränsförflyttning!
Den senaste veckan har värken ändrat karaktär. Den har gått mer på djupet av musklerna i benen, värken i märgen av benen är fortfarande kvar.
Rörig beskrivning detta, varför jag ens skriver om det vet jag inte, annat än att jag känner enorm frustration över min och familjens situation!
Ny vecka med flera viktiga möten kring utredningen på neurologen.
Kämpa!
