elisabethlofmark.blogg.se

Valborgseld och bitande kyla...

Publicerad 2015-04-30 20:51:19 i

Natten till idag blev det inte många timmars god sömn, somnade efter 01.30 och vaknade ideligen av muskelspänningar i benen. Bestämde mig för att det nu fick vara slut på att agera "fröken duktig" och ringde sköterskan på neurologmottagningen för att åter igen lämna in rapportering om min status.

Det blev ett bra samtal där jag kände att hon tog emot min info och antecknade ner för vidare rapportering till min neurolog. 
Vad kan jag annat göra än ringa in och "gnälla" om hur min kropp tappar ännu mer förmågor, hur värken biter sig igenom märgen av mina ben, och att en förlamande stumhet tar ifrån mig förmågor att leva normalt.

Jag anser att det är ingen idé söka hjälp på akutmottagningen eftersom jag redan är under vård hos min neurolog. 
Jag har full medicinering utspridd fyra gånger per dygn mot min neurologiska värk, mer finns inte att göra. 
Att behandla neurogen värk kan vara svårt har jag fått veta, och om man som jag har fibromyalgi kan det bli ännu svårare att få till en bra smärtlindring. 
Fy sjutton för värk som drar energi ur en!

Vidare ringde min arbetsterapeut upp mig i förmiddags och informerade mig om fler olika hjälpmedel att ha både i hemmet och utomhus. Mycket att ta in och fundera på känner jag, och känslorna hinner inte med i tankestormarna som avlöser varandra.

Blev också ett samtal med distriktsköterskan på min vårdcentral, resultatet av det blev ett läkarbesök där om en vecka.

Efter en förmiddag i telefonen så blev det till att skynda mig till bussen för att hinna i tid till mötet hos psykologen. 
Puh det blev mycket på en och samma dag!

Är oerhört tacksam över att tillsammans med psykolog få jobba med svåra inre bitar jag bär på, bitar ur mitt liv från förr, min barndom.
Får lära mig massor om mig själv och sådant som länge legat och blockerat.
Hårt jobb men helt klart värt djupdykningen!

När jag kom hem från sjukhuset däckade jag direkt på soffan. Sov en timme och det var skönt, även om jag aldrig vaknar utsövd så är det gott att få sova. 
Värken i benen har idag varit mycket jobbig och att få somna ifrån ger välbehövlig vila.


Så är det ju också Valborgsmässoafton och våreldar brinner och vi står där huttrande och söker eldens värme. 
Vi gick till vår bostadsrättsförenings anordnade majbrasa och lyssnade till vår vän Gudrun som höll vårtal vid kyrkan. 
Slutligen sjöng kyrkokören vackra sånger om grönskande tider som inte var helt lätt att förnimma då vi frös av kalla nordanvinden. 
Vi avslutade med en kopp fika inne i kyrkan tillsammans med våra vänner och det värmde oss gott! ☺

Det blev lagomt att ta del av en kort valborgsupplevelse för att sedan komma hem och bara vara. 
Nu hoppas jag vårvärmen vill komma hit till oss så vi får känna doften av majgrönskan!
/E



Packa rullen...

Publicerad 2015-04-29 19:37:02 i

Bättre och sämre dagar, försöka hålla humöret uppe och se framåt, tro på bättring...
Åh vad mitt tålamod prövats i flera månader nu, i flera år om än då inte i samma utsträckning som dessa snart nio månader!
Jag kan leva med värken, men absolut inte med den här förlamande stumheten som är i mina ben. Den förhindrar mig att gå, förhindrar mig att göra saker gällande mitt leverne, att exempelvis duscha kan ta enormt av mina krafter att jag skulle kunna likna det med en språngmarsch! 


Har en innerullator som jag använder när benen är som sämst, vilket de ha brukat vara om kvällarna. Idag fick jag använda mig av rullen även på dagen (som jag valt att kalla den) eftersom benen var så kraftlösa och domnade och då blir ballansen sämre. Så jag packade min rulle med bok och fika och styrde mot soffan, hade tänkt ligga där och läsa men kroppen värkte och benen krampade så hemskt att jag somnade ifrån. 
En välsignelse få somna ifrån eländet!
Efter två timmars sömn tvingade jag mig upp för att värma mig lite middagsmat. 

Ja så här kan en dag se ut för mig. För den som möter mig ute så syns inte sjukdomen och de funktionshinder jag har till följd av mina symptom. Möjligen ser jag lite stel ut när jag går. 
Varje steg jag tar har jag fokus på att sätta fötterna rätt eftersom mina fotleder är vingliga och fötterna domnade ovanpå, och benen "ryckiga" pga stelheten. Detta tar såklart energi av mig att bla behöva vara så observant!

Fy vad jag gnäller, måste hitta en känsla för att se framåt nu!
En kopp nykokt kaffe står brevid mig, det är i nuet glädje och välbehag! 
En kopp fika, kaffe med en skiva sockerkaka! ☺
Att ha en bra bok som man längtar till att få läsa, det är också glädje!
Familjen är glädje, trygghet och mitt allt! 💜


Nu ska jag prata lite med Tony innan han och Meja går skogspromenaden för kvällen.
Sedan ska jag ta en dusch för att göra en tidig kväll. Läsa min bok...

Må gott i kvällen! 💟
/ E 

Backa...

Publicerad 2015-04-26 21:23:34 i


Tänker tillbaks på i torsdags när min fina vän Eva och jag tillsammans åkte till Birsta för en lunch tillsammans. Det var så roligt att träffas, och att komma ut och få lite inköp gjorda. Jag höll att gå förvånansvärt bra, vi tog det lugnt och lunchen blev en perfekt vila och påfyllning. Att jag fick åka bil dit ärendena skulle uträttas innebar också att jag sparade av min energi, jämfört med när jag åker buss. Stor skillnad!

Köpte lite baskläder som enkla enfärgade tröjor att ha till vardags, mina favoritkläder med andra ord då jag trivs bäst att ha mjuka plagg mot huden.

När vi var klar med inköpen och lunchen så skjutsade Eva mig till min vårdcentral. Jag hade över en vecka haft problem med värk i handleden och ovanpå handen. Diagnosen på det blev ansträngning/inflammation, vila handen och Voltaren gel att smörja med. Så någon stickning blev det inte att sysselsätta mig med! Fick bli läsa böcker och se film istället.


Ikväll hade vi avslutning på vårt handarbetscaf'e som vi har i vår bostadsrättsförening här i Bosvedjan. Varje söndag träffas vi kl 17 och fram till kl 20 stickar vi och virkar, fikar och umgås. Jag har inte varit med så många gånger denna sässong, men en och annan gång har det blivit i alla fall. Det är roligt och givande träffa människor man aldrig annars skulle ha mött, att umgås och ta del av olika generationer. 

Min helg har gått i vilans tecken. Har inte alls haft kraft i benen att gå min vanliga promenad utan fått komromissa med min tjurskalle och gå kortare sträcka en gång per dag. Min sjukgymnast gav mig i torsdags tydlig order om att backa och gå kortare sträcka, att till och med inte gå alls! 
Det sistnämnda alternativet kändes otänkbart, måste ju gå ut, kan inte sitta här uppe i lägenheten och längta ut!
Det svider tillräckligt att jag inte kan vara ute och gå promenad som förr, att jag numera får kämpa fram mina steg som jag tar när jag är ute och går! 

Jag kan gå men inte promenera, svårt förklara på annat sätt än just så!
Fy jag känner mig så ledsen över att mina ben inte håller för mer än kortare aktivitet, att min uthållighet är mycket dålig!
Om några veckor ska jag på återbesök till min neurolog på sjukhuset. Får se vad det mötet kommer att ge, samtal kring utredningen och vidare utredning...

Suck, vill ha spring i mina ben nu när våren och all härlig grönska kommer!

/E

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela