elisabethlofmark.blogg.se

Kockan somnade ifrån...

Publicerad 2015-05-12 20:20:15 i

I förmiddags pratade jag med sjuksköterskan på neurologmottagningen angående att jag känt en försämring senaste tiden, både värk och stumheten i benen är besvärlig.
Hon rapporterar vidare till min neurolog som utreder mig. Själv får jag vackert kämpa på och göra vad jag kan för att hitta nivå att förhålla mig till efter dagsformen. 
Den enorma tröttheten i kroppen hjälper mig ironiskt nog att stå ut med att jag inte klarar av gå de promenader jag alltid gått! 😕


Middagen lyckades jag få klar och skulle bara vila mig lite för att orka känna aptit på mat, somnade och sov ända fram till 18.30... 
Vilken tur att han jag skulle bjuda på mat också somnade! 😉


Så här är det, jag må se glad och pigg ut men inombords är jag enormt trött och när jag gjort en syssla eller varit iväg på ärende så är jag totalt tömd på energi och det enda jag då kan göra är att vila.

Sedan tar det enormt på en att gå i samtal hos psykolog, men det är en annan slags trötthet, en trötthet förvisso men en positiv sådan!

Jag finner inte ord som räcker att beskriva den tacksamhet jag känner över att få chansen att tillsammans med psykolog få jobba med mig själv! 
Att rota i mitt inre, se min bakgrund, stöka runt bland alla känslor och bli varse vilka tankar och känslor som kommer... Jösses det är en resa! 
Tacksam! ☺

Nu ska jag ta mig lite kaffe och se lite tv innan jag gör kväll.

Önskar dig en fin kväll och en god natts sömn! 
/ E 💟 

Knockad...

Publicerad 2015-05-06 18:02:20 i


Nej nu hände det som jag inte ville! 
Jag somnade totalt däckad på soffan efter att ha varit ute på kort promenad m hunden. Benen tokvärkte och det fanns inte energi till att sitta uppe. Jag blir så ledsen över hur det inte fungerar för mig!
Hade tänkt mig sno ihop pannkaka till middag, att Tony för en gångs skull (kvällsjobb sent igår) skulle få komma hem till en middag, en lagad sådan... Nu blir det Grandiosa pizza och visserligen är "maten" klar när han kommer hem men om man kan kalla det mat vette sjutton! Han går ju lång skogspromenad med hunden om kvällarna och allt blir så förskjutet och sent när han lagar till middagen på vardagarna och ikväll är det ju hockey på tv som jag vet han vill se. Ja ni hör hur mina tankar går... Detta kan ju tyckas löjligt för den som inte upplevt hur sjukdom knockar ut en, och hur livet hemma i familjen plötsligt måste planeras så noga för att allt ska funka!


Tony kom just precis hem och hade handlat för att sno ihop en köttfärssås till middag, så nu kockar han för fullt vid spisen! ☺ 

/E

Kringelkrokarna...

Publicerad 2015-05-05 23:21:13 i


Kringelkrokarna på livets vandring, vart bär de?!

Den senaste medicinen som jag sattes in på den verkar inte fungera så jättebra för mig...
Fått en aptit som inte är av denna världen och på sötsaker allra helst! Och för er som känner mig så vet ni ju att jag i vanliga fall gärna doppar en skiva sockerkaka till kaffet...

Mår helt enkelt inte bra av medicinen, den ger ett ytterligare obehagligt påslag i kroppen och det orkar jag inte med, det räcker med sjukdom.
Så därför backar jag och avstår medicinen. 

Ikväll hade Tony styrelsemöte vilket innebar att jag utöver eftermiddagspromenaden gick en andra promenad för att rasta Meja. 
Gällde att redan tidigare idag planera smart så att jag skulle få benen att hålla för två promenader med hunden. 
Gick en kort sväng båda promenaderna, och det såg utåt sett säkert ut att fungera bra, men fy så stum och stel mina ben vart och ikväll tilltog värken ordentligt!

Det drabbar inte bara mig detta utan min man står handfallen med skuldkänslor över att ha varit borta på kvällsarbete. Jag ser hans vanmakt över vår situation, hör hur hans tankar går kring att det måste planeras noga för att vårt liv hemma ska fungera! 

Jag säger direkt ur mitt hjärta att jag backar upp honom till det han vill jobba med och att det ordnar sig här hemma!
Det berör mig att känna min mans fina kärlek och omsorg om det vi har tillsammans och att han verkligen värnar om mig. Tacksam!

Men ont gör det att inse att sjukdomen och de funktionshinder jag fått och som envist verkar bita sig fast även drabbar min älskade familj. Och då är det Tony som lever med mig som dagligen berörs av att jag inte mår bra, att jag tappat fysiska funktioner att fungera normalt.
Det strör salt i mina sår!

Barnen... Åh vad jag skulle vilja ge dem en mor som är frisk och stark! Jag vill så mycket mycket att ni anar inte!

Vill inte barnen ska bära en oro om sin mor!
Det strör också salt i mina sår! 

Vi är ett bra team min kära make och jag, vi lyckas oftast hitta nya vägar som bär genom de svårigheter som livet bjudit. 
Just nu har vi hittat att tillsammans se olika serier, det var något helt otippat för mig som inte är en tv-intresserad typ!
Tänk hur man har olika fördomar om saker och ting och så provar man och vipps har man lyckats upptäcka något nytt!

Nu är klockan slagen sena timman så jag ska avsluta mina rader för nu.

Önskar dig en god ro i din själ!
/E 💟



Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela