Att kliva upp...
Morgonkaffet och en smörgås är inmundigad, sitter kvar i min pyjamas en stund.
Idag har jag mer värk och kramp i benen, en neurologisk värk som om någonting äter mig inifrån och ut ur märgen. Hemskt!
Sitter jag still lindras det något och det molvärker som tandvärk i benen, men när jag ska gå då är det inte roligt, samt att energin sipprar ur min kropp ännu mer eftersom värk tar krafter.
Egentligen borde jag höra av mig till neurologmottagningen så min doktor får information, men jag orkar inte göra det.
Det är inte så enkelt som att bara ringa och lämna information om statusen, då det känns som att man beklagar sig om och om igen...
I sex månader har detta kaos pågått!
Numera är jag mentalt härdad efter att ha haft mina stunder på min kammare då jag trott att sjukdomen skulle få mig att tappa fotfästet.
Sjukdom som de ännu inte kunnat sätta diagnos på, men som min neurolog bestämt säger är ett fall för hans bord, alltså någon neurologisk sjukdom har drabbat min kropp. Och utredningen går vidare, ny magnetkameraundersökning i april.
Tålamod!
En dag som denna då värken är värre, då läser jag en bok, stickar en stund då och då, lyssnar på ljudbok, löser korsord... Försöker skingra tankar på att det värker!
Under dagtid går allt lättare att hantera och stå ut, men när kvällen är kommen och jag kryper ner i sängen så är det jobbigare. Då är man ensam i duellen mot värken!
Jag är restriktiv med att ta av den starkaste smärtlindrande medicinen, ändå har jag senaste tiden till natten behövt ta den oftare.
Nu ska jag ta mig ännu en kopp kaffe och se något på tv en stund, i pyjamas ett tag till...
Önskar dig en fin dag! ♡
