Min hemby Stöde...
Imorse kom min yngste son Felix hem, vi startade vår gemensamma dag med en frukost.
Sedan packade vi bilen med både hund och diverse saker och begav oss till min hemby Stöde. Målet med utflykten var att titta till mina föräldrars grav och tända ljus.
Vackra hembygden, det känns i själ och hjärta att vara på platsen där man som flicka sprang runt.
Vi gjorde senare ett mycket trevligt besök hemma hos familjen Andersson, fikade och pratade gamla minnen från förr. Hos dem har jag som barn sprungit mycket. De blev min räddning när tillvaron hemma vinglade under uppväxten, hos dem fick jag med mig viktiga byggstenar. Tack till er!♡
Oj vad det känns att vandra på marken där man en gång i tiden vuxit upp. Är nog minnen på cellnivå!
När jag är ute på landet så ställer jag mig frågan om varför vi bor i stan bland buller och stress...
När vi lämnat Stöde, hjälpte Felix mig att storhandla på Coop ute i Nacksta.
Vilken lyx att gå i matbutiken och välja det som ska med hem från affären och sedan få alla kassar uppburen till lägenheten!
Tänk att det skulle bli en upplevelse att vara i en matbutik, det kunde jag inte tro för ett halvår sedan. När man blir sjuk omprioriterar man och lär sig se och uppskatta det där som förr gick en förbi. Jag är glad för att jag kan känna som jag gör, vill vårda det för min morgondag...
Tack älskade underbara son, Felix för en alldeles fantastisk dag!♡♡♡
Jag säger som alltid... Är tacksam över att just jag fick bli mor till dig och Rasmus. Ni är mina allra bästa lärare, livskamrater, är er oändligt tacksam för så mycket ni lärt/lär mig, all kärlek jag får ta del av. Tack för att ni båda finns och för att ni är precis så som ni är!♡♡♡
