Vill inte tappa modet...
Man vet inte än vad det är för något neurologiskt som ger mig de symptom/besvär jag har.
Jag sa idag till min sjukgymnast att jag inte klarat av göra den benövning jag förra veckan fick i läxa. Lika bra vara uppriktig känner jag!
Benövningen att stiga upp och ner från stol ger mig alltför mycket värk och kramp.
Vidare sa jag att det i benen känns som om musklerna vittrar sönder inifrån och ut.
Att tolka av vad han sa så uppmärksammade han nog min frustration över situationen. Sjukgymnasten jobbar såklart efter sina linjer varpå han såklart sa till mig att musklerna inte alls kommer vittra sönder... Att vi ska träna på att återfå normal gångstil.
Något brast där och då inom mig, sorg vällde upp och jag anade gråten i strupen.
Känns så fel detta, att träna gångstil när allt jag vill är att få veta vad som orsakar värk och funktionshinder!
Varje steg tar kraft och ger smärta, i olika grader.
Nej idag var jag inte i form att acceptera läget. Sorg och ilska, frustration!
Oavsett motstånd kommer jag gå min dagliga promenad, kämpa med tankar och inte låta smärtan förvandla mig.
Får se till att somna och vakna till en alldeles ny dag i morgon!
Vill bara dela med mig av något positivt innan vi skiljs åt för idag.
När jag var hos sjukgymnasten så var Meja hos Stina. Åke var snäll och gick en promenad med Meja och när jag kom för att hämta henne så hade Stina lagat en Janssons frestelse, och dukat så fint till middag, dessutom fick jag också med mig matlåda hem!
Jag blev alldeles rörd, och är fortfarande rörd djupt in i själen av all omtanke och godhet.
Svårt att ta emot det goda som ges, får ta in det eftersom...
Har man inte haft en mor i sitt liv så förstår man nog vad jag känner...
Tacksam! ♡
Tack till Dig för att du läst mina rader!♡
/E
