Förvirrad...
Jag har ju gått promenad varje dag, ökat upp tempot i mina promenader och tänkt på att gå en normal gåstil. Mina armar vill annars gärna åka upp utåt för att hålla balansen.
Tycker att jag fått till det rätt bra med att gå en runda om dagen, och tror min gåstil blivit bättre också.
Nu ska vi om en vecka ses på Friskis och Svettis min sjukgymnast och jag. En ny träningsmiljö kan göra att jag lurar hjärnan så att mina funktioner att röra mig blir bättre, att energin blir bättre.
Vi jobbar enligt uteslutningsmetoden. Allt för att se hur kroppen och hjärnan svarar på det jag ska göra.
Jag förklarade ännu en gång för sjukgymnasten att det tar enormt med energi av mig enbart att åka bussen till St Olovs vårdcentral där vi ses, och att jag är slut när jag kommer hem. Att yttre stimuli som ljud och synintryck påverkar mig negativt, att jag blir mycket trött av det.
Att livet skalats av oerhört mycket pga att jag inte orkar ta del av just livet där ute.
Att min frustration är stor över de senaste 6 månaderna!
Tålamod och tålamod, ännu mera tålamod i väntan på framsteg i utredningen... Känns ensamt just nu, som om jag befinner mig i ett avskalat väntrum där livet är satt på paus.
Känslan kommer över mig då och då om att nu
skiter jag i det här, orkar inte bollas runt mellan olika vårdinstanser som inte tycks prata med varandra.
Man blir väldigt ensam när man blir sjuk, och man blir mycket mycket trött!
Tack för att du läst mina rader! 💜
/E
